/…/” Teaterlinjens elever går modigt in i det här allvaret och gör en föreställning som är mycket sevärd. För mig återkommer Becketts text som en rytm och som poesi, den känns ny igen. Jag hade glömt vad man kan göra t.ex. med Luckys galna ”tänkarmonolog”, som framstår som en akt av protest mot det hotande våldet. Våldet blir ibland explicit, här står ovanligt klart att luffarna är sådana som får stryk stup i kvarten, men de tar också själva till våld. Plötsligt är de där, slagen och sparkarna. Och fastän publiken är på sin vakt, hör man ibland kvidanden – från åskådarplats mer än på scenen/…/
Vad allting handlar om? Frågan är just det. Kanske kunde I väntan på Godot vara historien om en livslång relation, där man tar stryk men ändå har varandra, kanske är den bilden av en individuell eller samhällelig genomgripande minnesstörning. Gestaltningen är klarsynt men ofixerad. Och efteråt tänker jag att VNF:arna genom sin vitalitet också presenterar pjäsen som ett slags vaccination mot impulsen att definitivt ge upp. Det motgiftet verkar alltid tills imorgon. Om vi ska gå och hänga oss får det bli då.”

”Teaterlinjen på VNF bjuder i år på en psykologisk klassiker som är positivt krävande för publiken och skådespelare. Här finns mycket att bita i. Man saknar nästan ett intimt diskussionsforum med möjlighet till efteranalys”.

“Teaterlinjen på Västra Nylands folkhögskola har under många år erbjudit publiken genomarbetade uppsättningar av äldre och nyare klassiker. Ribban är alltid högt placerad/…/
Tove Qvickström är en artikulerad och tydligt spelad mor Courage. En av de fräschaste man sett, skulle man kunna säga. Hon är ung och vital, men det krymper inte rollen som är minst sagt handlingskraftig. Fokus är ändå mer än någonsin på mor Courages barn. Det ger dramat en förnyad kontur, dem man tänker på är inte bara unga som hindras leva av alla krig som pågår, utan också de som aldrig får jobb, unga utan hopp i rovkapitalismens Europa.

Samspelheten är stor, och fastän man tidvis är ganska underhållande tillåter man sig inget publikfrieri”/…/

”Modig regi och häftiga scenbilder i kombination med ett innehåll som aldrig föråldras innebär att teaterlinjen vid VNF bjuder igen på en stark upplevelse. Kriget är fonden, kärran färdmedlet och barnen smärtpunkten”.

”Med ungdomen som mottext”

”Det är en text som bly, scenattacken blir också som en mental tyngdlyftning./…/
I den här uppsättningen blir själva ungdomen ett så påtagligt tema att det svindlar- Kroppsspråket – själva vitaliteten blir en mottext, liksom ljudbilden, som dirigeras av kören, som nynnar, vrålar, åstadkommer ljud med elektroniska mojänger. Kören är också vittne till de övergrepp som sker. ”

”Tuff match med Fedra”

”Regissören Åsa Salvesen vid de strama tyglarna, (bjuder) på en laddad helhetsupplevelse. Mixen av modernt och klassiskt, asketiskt och svulstigt, är lyckad. Salvesen kräver oerhört mycket av sina teaterstuderande vid VNF/…/ Mot (den) bakgrunden är insatserna lysande. Det är otroligt att på så kort tid locka fram så stor förmåga i de unga teaterstuderandena!/…/
En annan publikkommentar som ger anledning till reflexion är: När Åsa Salvesen lägger upp en pjäs, anlägger hon en ton från första stund. Samma ton gäller från början till slut”.

”Det finns många enskildheter och namn man kunde nämna. Men mest vill jag hylla helheten och de kollektiva scenerna, som är mycket väl utförda, och kanske något av regissören och läraren Åsa Salvesens specialitet. Inget är lämpat åt slumpen, var och en av de tjugofyra vet precis vilken position de ska inta för att tablån ska bli perfekt, ha den effekt man ämnat.

Och sången är självklar i Kalevala, själva storyn är ju uppbyggd i sånger. Men man tröskar inte runosång, utan låter liksom rösterna komma och gå, som vind, som fåglar, som ett knappt hörbart sus – och ibland som en gemensam kraftfull målmedveten våg. Det är väldigt, väldigt snyggt utfört.”

En bättre vald miljö än Stora smedjan i Billnäs kunde man väl knappast ha hittat i hela landet för den uppvisning av Kalevala som regissören Åsa Salvesen låtit sätta upp/…/

Knappast hittar man heller i första taget en grupp med unga ”amatörer” som med lika stor intensitet, allvar och fokusering går in för att erbjuda publiken en helgjuten föreställning där knappast någonting lämnats åt slumpen.”

“När Västra Nylands folkhögskolas teaterlinje ger sin tolkning av nationaleposet Kalevala blir det en tidlös och snitsig föreställning i tiden./…/

Regissören Å.S. har efter manga års fina uppsättningar av bl.a. Shakespeare dramer, lett sitt team till en enastående Kalevalatolkning./../

De over 20 skickliga teaterstudernadena stampar, sjunger, nynnar, talar ropar, spelare fram sin kalevalatolkning på hemgjorda instrument. Pjäsen växer fram som när man smider järn eller hamrar bladguld – regi, scenografi, musik, koreografi – allt hänger organiskt samman.

Det här är nationaleposet, javisst, sägner och myter ur ett fjärran Karelen, och här är de alla: Väinämöinen, Joukahainen, Lemminkäinen, Aino, Kyllikki, Louhi, Marjatta… Men samtidigt är pjäsen I en höga, fuktiga, kalla smedjan ett urdrama. Kunde vara grekiskt, tänker jag. Och det är inte bara för att jag fryser: det här kunde också sättas upp i en grekisk ruin, i en annan temperatur, en sen kväll/…/

Sägnerna ur et fjärran Karelen flätas samman med kulturhistoriska markörer av senare datum:
Väinämöinen, John Finne, cyklar omkring i stråhatt,, så man nästan tror att Jaques Tati har ett finger med i spelet.
Lemminkäinen, Rasmus Branders, glad i krig och kvinnor, är samtidigt underbart sydeuropeisk i sin guldbroderade rock och sitt lockiga hårsvall: han kan få en Tadzio i Thomas Manns Döden i Venedig att skymta till som en associativ skugga nånstans i mörkret bakom scenens ljus./…/

Vi som sitter i publiken fryser, trots att vi svept in oss i fårskinn och yllefiltar. Men, kölden blir en medaktör, ett levande väsen, som ryker ur munnarna på både skådespelare och publik/…/

VNF:S Kalevala är både spännande nutida teater och urtida dramatik. Ett fräscht, ungdomligt och gripande allkonstverk!”

”Slutscenen är underbar. Indras dotter skall återvända till etern, och med en oändlig ömhet ser hon på människorna när de var för sig stiger fram och lägger ner just sina livsattribut – som en minnesgärd eller offer. Det var det här det kostade att leva. Det är ett fint regidrag. Och utfallet av pjäsen som helhet visar utöver allt annat att Åsa Salvesen är en utmärkt pedagog.”