Ann-Christine Snickars
/…/” Teaterlinjens elever går modigt in i det här allvaret och gör en föreställning som är mycket sevärd. För mig återkommer Becketts text som en rytm och som poesi, den känns ny igen. Jag hade glömt vad man kan göra t.ex. med Luckys galna ”tänkarmonolog”, som framstår som en akt av protest mot det hotande våldet. Våldet blir ibland explicit, här står ovanligt klart att luffarna är sådana som får stryk stup i kvarten, men de tar också själva till våld. Plötsligt är de där, slagen och sparkarna. Och fastän publiken är på sin vakt, hör man ibland kvidanden – från åskådarplats mer än på scenen/…/
Vad allting handlar om? Frågan är just det. Kanske kunde I väntan på Godot vara historien om en livslång relation, där man tar stryk men ändå har varandra, kanske är den bilden av en individuell eller samhällelig genomgripande minnesstörning. Gestaltningen är klarsynt men ofixerad. Och efteråt tänker jag att VNF:arna genom sin vitalitet också presenterar pjäsen som ett slags vaccination mot impulsen att definitivt ge upp. Det motgiftet verkar alltid tills imorgon. Om vi ska gå och hänga oss får det bli då.”