Ann-Christine Snickars

/…/” Teaterlinjens elever går modigt in i det här allvaret och gör en föreställning som är mycket sevärd. För mig återkommer Becketts text som en rytm och som poesi, den känns ny igen. Jag hade glömt vad man kan göra t.ex. med Luckys galna ”tänkarmonolog”, som framstår som en akt av protest mot det hotande våldet. Våldet blir ibland explicit, här står ovanligt klart att luffarna är sådana som får stryk stup i kvarten, men de tar också själva till våld. Plötsligt är de där, slagen och sparkarna. Och fastän publiken är på sin vakt, hör man ibland kvidanden – från åskådarplats mer än på scenen/…/
Vad allting handlar om? Frågan är just det. Kanske kunde I väntan på Godot vara historien om en livslång relation, där man tar stryk men ändå har varandra, kanske är den bilden av en individuell eller samhällelig genomgripande minnesstörning. Gestaltningen är klarsynt men ofixerad. Och efteråt tänker jag att VNF:arna genom sin vitalitet också presenterar pjäsen som ett slags vaccination mot impulsen att definitivt ge upp. Det motgiftet verkar alltid tills imorgon. Om vi ska gå och hänga oss får det bli då.”

Camilla Lindberg

”Teaterlinjen på VNF bjuder i år på en psykologisk klassiker som är positivt krävande för publiken och skådespelare. Här finns mycket att bita i. Man saknar nästan ett intimt diskussionsforum med möjlighet till efteranalys”.

Ann-Christine Snickars

“Teaterlinjen på Västra Nylands folkhögskola har under många år erbjudit publiken genomarbetade uppsättningar av äldre och nyare klassiker. Ribban är alltid högt placerad/…/
Tove Qvickström är en artikulerad och tydligt spelad mor Courage. En av de fräschaste man sett, skulle man kunna säga. Hon är ung och vital, men det krymper inte rollen som är minst sagt handlingskraftig. Fokus är ändå mer än någonsin på mor Courages barn. Det ger dramat en förnyad kontur, dem man tänker på är inte bara unga som hindras leva av alla krig som pågår, utan också de som aldrig får jobb, unga utan hopp i rovkapitalismens Europa.

Samspelheten är stor, och fastän man tidvis är ganska underhållande tillåter man sig inget publikfrieri”/…/

Marit Lundström

”Modig regi och häftiga scenbilder i kombination med ett innehåll som aldrig föråldras innebär att teaterlinjen vid VNF bjuder igen på en stark upplevelse. Kriget är fonden, kärran färdmedlet och barnen smärtpunkten”.

Ann-Christine Snickars

”Med ungdomen som mottext”

”Det är en text som bly, scenattacken blir också som en mental tyngdlyftning./…/
I den här uppsättningen blir själva ungdomen ett så påtagligt tema att det svindlar- Kroppsspråket – själva vitaliteten blir en mottext, liksom ljudbilden, som dirigeras av kören, som nynnar, vrålar, åstadkommer ljud med elektroniska mojänger. Kören är också vittne till de övergrepp som sker. ”

Marit Lundström

”Tuff match med Fedra”

”Regissören Åsa Salvesen vid de strama tyglarna, (bjuder) på en laddad helhetsupplevelse. Mixen av modernt och klassiskt, asketiskt och svulstigt, är lyckad. Salvesen kräver oerhört mycket av sina teaterstuderande vid VNF/…/ Mot (den) bakgrunden är insatserna lysande. Det är otroligt att på så kort tid locka fram så stor förmåga i de unga teaterstuderandena!/…/
En annan publikkommentar som ger anledning till reflexion är: När Åsa Salvesen lägger upp en pjäs, anlägger hon en ton från första stund. Samma ton gäller från början till slut”.

Ann-Christine Snickars

”Det finns många enskildheter och namn man kunde nämna. Men mest vill jag hylla helheten och de kollektiva scenerna, som är mycket väl utförda, och kanske något av regissören och läraren Åsa Salvesens specialitet. Inget är lämpat åt slumpen, var och en av de tjugofyra vet precis vilken position de ska inta för att tablån ska bli perfekt, ha den effekt man ämnat.

Och sången är självklar i Kalevala, själva storyn är ju uppbyggd i sånger. Men man tröskar inte runosång, utan låter liksom rösterna komma och gå, som vind, som fåglar, som ett knappt hörbart sus – och ibland som en gemensam kraftfull målmedveten våg. Det är väldigt, väldigt snyggt utfört.”

Camilla Lindberg

En bättre vald miljö än Stora smedjan i Billnäs kunde man väl knappast ha hittat i hela landet för den uppvisning av Kalevala som regissören Åsa Salvesen låtit sätta upp/…/

Knappast hittar man heller i första taget en grupp med unga ”amatörer” som med lika stor intensitet, allvar och fokusering går in för att erbjuda publiken en helgjuten föreställning där knappast någonting lämnats åt slumpen.”

Gungerd Wikholm

“När Västra Nylands folkhögskolas teaterlinje ger sin tolkning av nationaleposet Kalevala blir det en tidlös och snitsig föreställning i tiden./…/

Regissören Å.S. har efter manga års fina uppsättningar av bl.a. Shakespeare dramer, lett sitt team till en enastående Kalevalatolkning./../

De over 20 skickliga teaterstudernadena stampar, sjunger, nynnar, talar ropar, spelare fram sin kalevalatolkning på hemgjorda instrument. Pjäsen växer fram som när man smider järn eller hamrar bladguld – regi, scenografi, musik, koreografi – allt hänger organiskt samman.

Det här är nationaleposet, javisst, sägner och myter ur ett fjärran Karelen, och här är de alla: Väinämöinen, Joukahainen, Lemminkäinen, Aino, Kyllikki, Louhi, Marjatta… Men samtidigt är pjäsen I en höga, fuktiga, kalla smedjan ett urdrama. Kunde vara grekiskt, tänker jag. Och det är inte bara för att jag fryser: det här kunde också sättas upp i en grekisk ruin, i en annan temperatur, en sen kväll/…/

Sägnerna ur et fjärran Karelen flätas samman med kulturhistoriska markörer av senare datum:
Väinämöinen, John Finne, cyklar omkring i stråhatt,, så man nästan tror att Jaques Tati har ett finger med i spelet.
Lemminkäinen, Rasmus Branders, glad i krig och kvinnor, är samtidigt underbart sydeuropeisk i sin guldbroderade rock och sitt lockiga hårsvall: han kan få en Tadzio i Thomas Manns Döden i Venedig att skymta till som en associativ skugga nånstans i mörkret bakom scenens ljus./…/

Vi som sitter i publiken fryser, trots att vi svept in oss i fårskinn och yllefiltar. Men, kölden blir en medaktör, ett levande väsen, som ryker ur munnarna på både skådespelare och publik/…/

VNF:S Kalevala är både spännande nutida teater och urtida dramatik. Ett fräscht, ungdomligt och gripande allkonstverk!”

Ann-Christine Snickars

”Slutscenen är underbar. Indras dotter skall återvända till etern, och med en oändlig ömhet ser hon på människorna när de var för sig stiger fram och lägger ner just sina livsattribut – som en minnesgärd eller offer. Det var det här det kostade att leva. Det är ett fint regidrag. Och utfallet av pjäsen som helhet visar utöver allt annat att Åsa Salvesen är en utmärkt pedagog.”

Monica Holmström

“Färgstark drömspel”

“…/ Pjäsens verkningsfullhet finns i balansen mellan hopp/dröm och verklighetens inre och yttre hinder. Det är snarare ett intensivt och uppriktigt frågeställande än ett trovärdigt försök till lösningar. Men det är en avsiktligt kalejdoskopiskt mångskiftande pjäs, vilket på ett kreativt och ofta genomarbetat och -tolkat vis uttrycks i Tryckeriteaterns föreställning. Här får vi njuta av Erik Salvesens färgsättning i dräkter, ljus och scenografi som genomgående uttrycker en självständig tolkning som samtidigt är en del av helheten. Det är så genomarbetat att man börjar tänka på att det kanske borde ställas nya kvalitetskrav inom scenografin. Men scenografins möjligheter hör förstås ihop med textens möjligheter. Det är i alla fall mycket lyckat och särskilt uppskattar jag stolarna med de ojämnt avsågade benen som skapar en sned, men oifrågasatt värld.

Åsa Salvesen har insiktsfullt regisserat föreställningens unga skådespelare som studerar vid teaterlinjen vid Västra Nylands folkhögskola.”

Karmela Bélinki

“En skimrande Midsommarnattsdröm”

“Åsa Salvesens En midsommarnattsdröm går djärvt emot tidens trend att rycka ut pjäsen ur sitt sammanhang för att försätta den i nutid eller framtid, på månen eller i en rymdkapsel, eller vad värre är, att bearbeta bort dess trolska och drömska romantik. En midsommarnattsdröm i Karis är en romantisk komedi i shakespearsk anda, en spännande och välutförd föreställning med ungdomlig iver och äkta inlevelse. Hon har gjort ett gott arbete med VNF:s ungdomar.

Då William Shakespeares pjäser på hans tid framfördes av män, görs En midsommarnattsdröm i Karis av enbart kvinnor. Det är en nytolkning med ett tilltalande perspektiv. Erik Salvesens harmoniska och vackra iscensättning bidrar till pjäsens fina helhet, liksom också den märkliga och förföriska musiken med orientalisk prägel…/

Åsa Salvesen hade föredömligt satsat på personregi – något man önskade få se mera av i dagens teateruppsättningar…/
En positiv teaterupplevelse och en trevlig föreställning!”

Gungerd Wikholm

“Applåderna höll inte på att ta slut på Tryckeriteatern i Karis igår kväll, för igen gjorde teaterlinjen vid VNF succé. Teaterlinjens Midsommarnattsdröm är ungdomligt lätt och fräsch, den är rolig, den porlar som champagne! /…/

Regissören Åsa Salvesen och scenografen Erik Salvesen fortsätter med den här pjäsen att kombinera olika tider och stilar i en modern helhet, där älvor, kampsport, magdansutstyrsel, hennatatueringar och etnomusik faller in som naturliga bitar i pusslet. Ändå hålls ursprungs- Shakespeare kvar.

Scenografin har den rätta magiska atmosfären, skogen med de många träden, där det glimmar prismor och kristaller, som förstärker det nattliga. Längst fram i fonden den stora, vita, runda månen. Träflis mitt på golvet ger den skogliga stigmjukheten och den lilla dammen med näckrosen är pricken på i:et för narcisser i all tidevarv/…/

Den här sprudlande och roliga uppsättningen tror jag den gode William själv skulle ha njutit av!”

Mikael Kosk

…/ “Också med purunga och oerfarna teaterelever går det att göra en egenartad och fräsch uppsättning av en klassiker som har en lång tolkningstradition i kölvattnet.


Hela textmassan har inte tagits med, egentligen bara det nödvändigaste för att handlingen ska ha sina hållhakar, resten fylls ut av ett associativt spel som är en blandning av fysisk teater, koreografi och asiatiska kampsporter. I scenografin finns höga, aluminiumgrå pelare som reser sig högt i tak och ger ett både historiskt och tidlöst intryck/…/

Musiken får också en oväntad symbolisk betydelse – en Hamlet som grubblar över existentiella våndor med att spela piano är inte bara en sympatisk prins utan uppenbart en som förstår något om livet.
I en av de starkaste scenerna grips Ofelia av sin vansinnesattack och omringas av en människohop som slår stavar mot varandra och mot golvet, det är en stark bild av den omöjliga konflikten att råka i skärningspunkten för andras hämndbegär./…/


Regissören och läraren Åsa Salvesen har satt ihop en helhet som följer ett helgjutet formspråk och samtidigt ger eleverna möjlighet att ge uttryck för sina egna livskänslor via Shakespeares odödliga pjäs.”

Lars Österberg

“Efter premiären i torsdags vågar jag förutspå att Västra Nylands folkhögskolas teaterlinje med Hamlet kommer att befästa sitt redan goda rykte som en viktig plantskola för den finlandssvenska skådespelarkåren.”

Gungerd Wikholm

“Ja, jag gillar Tryckeriteaterns pianospelande Johnny Depp-liknande vackre Alejandro Ahumada med det långa rastahåret som han fäller ut över axlarna när det är dags att börja spela galen, som har samma outsider distans till den grymma världen som en ensam barpianist; men, som när han dras in i den onda vuxenvärlden, driver sitt hämndbegär med frenesi.
Och jag gillar Tryckeriteaterns Ofelia, den spröda vitklädda Maria Erickson/…/

Hon är galen, så man verkligen tror det och dränker sig så graciöst så att publiken håller andan.


Och ja, jag gillar eller snarare är imponerad av hela uppsättningen av den mest klassiska bland klassiska pjäser. Om våld hämnd, kärlek och död.

Hennes (Å.S.) uppsättning betonar hur det är att vara ung i en grym värld, där de vuxna är intriganta våldsverkare eller töntiga medlöpare.
Hennes Hamlet är inte galen: han är upprorisk och rasande, han slåss för det goda.
Det kan vara lätt att gå vilse i Shakespeares tårta, men det gör det här teatergänget inte”/…

Mats Liljeroos

“Hade Shakespeare varit mer förtrogen med japansk kulturhistoria hade han säkert förlagt Romeo och Julia till Japan. Bland andra Akira Kurosawa har visat hur väl Shakespeare smälter in i den japanska idévärlden och Åsa Salvesens drag att låta pjäsen utspela sig mot en japansk fond är både logiskt och välmotiverat.

Och fruktbart. Tryckeriteaterns modiga satsning växer ut till en föreställning som är andlöst vacker och genuint gripande och som mixar friskt från olika källor och genrer utan att för den skull kännas splittrad eller allmänt såsig. “

Mary-Ann Bäcksbacka

“Det är en fräsch, okonventionell och uppfriskande uppsättning Salvesen gjort tillsammans med scenograf, koreograf, experter på aikido och många andra. Romeo och Julia är en ypperlig och angenäm blandning av klassiskt och modernt, österländskt och västerländskt, komik och tragedi/…/

Christoffer Westerlund och Jessica Lindfors unga, passionerade kärlekspar gestaltar sina roller sensitivt, sensuellt och smidigt, tillsammans i en lika skön koreografi som hela föreställningen besitter.”